Hjälp så livet förändrades när vi fick barn.. Jag var så säker på att mammakänslorna skulle komma automatiskt och detta skulle göra att allt kändes rätt och riktigt.

Men så var inte fallet. Jag tycker oerhört mycket om henne så klart. Men jag kommer på mig själv flera gånger per dag att tänka på hur det var förr. Jag har nog alltid levt så här, längtat efter nya tider eller som nu, suktat efter svunna dagar. Varför ska det vara så himla svårt att leva i nuet?

Livet utan henne skulle vara tomt, det vet jag. Men varför ska det vara så tufft att få det här nya livet att fungera?

Jag är lycklig men slutkörd.