Shit pommes.

Jag pendlar verkligen i humör. Nyss mådde jag toppen och nu sitter jag och mår rätt kass.

Fysiskt: Jag fryser, mår illa och har ont i axlarna.

Psykiskt: Känner mig misstänksam, känns som att jag blir lurad. Är det pga mitt jävla jobb? Där allt och alla ljuger hela tiden?

ska äta lite nu, kanske blir bättre sen.

Har precis käkat lunch och skrattat under 1½ timmes tid. Det är så jäkla skönt under sådana här dagar på jobbet! Nästa vecka är det julfest, ska bli himla trevligt trots att jag inte kan dricka ngn sprit. Som jag brukar säga: "inte så kul att barnet får adhd bara för att mamsen ska kunna kröka på julfesten".

Otroligt lugnt på jobbet idag, ska nog passa på att smita ner på lite fys strax. Pumpa lite muskler o dyl.

Fridens liljor.

There's a song that's inside of my soul
It's the one that I've tried to write over and over again
I'm awake in the infinite cold
But You sing to me over and over and over again

So I lay my head back down
And I lift my hands
and pray to be only Yours
I pray to be only Yours
I know now you're my only hope

---------------------------------------------

You with the sad eyes
Don't be discouraged
Oh I realize
It's hard to take courage
In a world full of people
You can lose sight of it all
And the darkness inside you
Can make you feel so small

But I see your true colors
Shining through
I see your true colors
And that's why I love you
So don't be afraid to let them show
Your true colors
True colors are beautiful,
Like a rainbow

Att inte bli trodd är det värsta jag vet.
Blir så himla arg och ledsen att jag inte ens kan skriva om det.

Detta kanske är priset jag får betala för att jag är gravid och känslorna stormar okontrollerat i kroppen? Ja, jag är hormonig, svartsjuk och allmänt lipig men jag kan fan i mig skilja på rätt och fel.

Krimmaren i mig vaknar till liv, vill bara peka på (pytte) detaljer som.. tja jag vet inte... JAG VAR INTE ENS HEMMA DÅ.

Så, tänk att det kan kännas skönt att skrika i det skrivna ordet.

Är just nu i v 12. Har läst att man i vecka 18 eller vad det nu var ska bli svartsjuk och drömma mardrömmar. Till min stora förtjusning (ööööh) har detta fenomen infunnit sig redan nu.

Jag är tokigt svartsjuk och det är hemskt! Det finns verkligen ingen anledning till detta, ingen logik och ingen substans. Det är en gnagande oro och en otäck känsla som inte vill lämna min kropp, hatar det.  

Vad fasen ska man göra?

Imorgon är det dags för ultraljud. Är sinnessjukt nervös. Vill bara se ett litet hjärta som pickar.

Kan knappt skriva detta, har massa märkliga tankar kring att jag jinxar det hela genom att skriva/prata om det.

Bäst att sluta.