Har precis träffat en mycket gammal vän. Hon är iofs inte gammal men vänskapen är det.

Det var fantastiskt roligt, vi har inte setts på 3 år men det bara visslade till och sedan kändes det hur bekvämt som helst! Jag hade 1000 märkliga frågor som hon har fnissat gott åt. Hon hade hittat kärleken och var alldeles lyrisk med rosor på kinderna.
Det är inte klokt vad det är skönt att träffa människor man vuxit upp tillsammans med. Särskilt nu när jag har känt mig lite vilsen och skraj, min lilla vän visste precis vad hon skulle säga för att allt ska kännas toppen.
Herregud vad jag saknat henne!

Glömde en sak.

En grej som jag har fått för mig i och med allt som hänt är att jag numera är sjukt klarsynt. Det känns som att jag ser igenom människor och läser dem som de öppna böcker de är. Fuck it om jag inte har rätt. Det känns sjukt bra i alla fall.

Gud så märkligt det är.

Igår var jag så nere, allt kändes så otroligt tungt och motigt. Sen imorse när jag promenerade till jobbet var allt plötsligt fantastiskt igen. Längtade som besatt efter Henrik. Kunde knappt ge mig till tåls... ville bara hem. Som vanligt var han alldeles fantastisk igår när jag var nere! Känns lyxigt att vara hans.

Humörsvängningar undanbedes. Det är allt jag kan säga.

Mycket av min tid nu för tiden går åt till att tänka på mat. Jag har i alla fall huvud nog att inte äta all mat jag tänker på. Kombinationen pizza och soppa känns som en vinnare. Eller varma mackor med orimligt mycket ost, gärna lite bränd i kanterna. Grillad kycklig, bakad potatis, oxfilé och potatisgratäng. En toast Skagen eller vitlöksfrästa tigerräkor..

Nu kommer jag att gå ut till vårt lilla kök, koka en kopp te och skära upp en kiwi. Men jag kommer att låtsas att det är några bitar pescatore med ananas.

Ok, jag är medveten om att mina hormoner löper amok men jag hade ändå inte riktigt räknat med detta. Min grad av svartsjuka som brukar hålla sig på en hälsosam nivå är nu utom kontroll.

Det är totalt vansinne. Jag är fast övertygad om att allt han gör är att gå runt och längta efter att få göka med andra damer. Alternativt lider han i det tysta över hur fasligt oattraktiv jag är. Det fullkomligt värker i min mage när jag tänker på det. Det festliga i kråksången är att jag förstår att det är helt vansinnigt och det känns emellanåt som att jag beskådar ett känslomässigt experiment.

Något som ska sägas är att det inte är till min mentala hälsas fördel att "Sveriges Pamela Anderson" (ööööh… mes) stöter på honom på krogen. Till min och silikonmonstrets stora glädje var jag inte på plats utan låg hemma och trynade, annars hade jag golvat henne – lätt.