Satt just och kände mig alldeles fantastiskt lycklig. Vad är då lycka för mig? Jo:

Jag har sån sjukt ångest inför jobbet imorgon. Är nästan 100% säker på att jag har glömt något VIKTIGT. Det finns inget värre än att ha en sån här gnagande känsla inför jobb.

Är så makalöst törstig. Nu drar jag runt på ett glas grape tonic. Desperation tror jag det kallas.

Jag har en liten svaghet när det gäller kristna människor. Jag tenderar att berätta en hel del om mig själv för dem. Det började med Lisa i grundskolan. Jag visste att det jag berättade för henne stannade där trots att vi var 8 och skvallrade som fasen.

Igår när vi promenerade till utestället passade jag på att berätta för min troende arbetskamrat (som jag precis lärt känna) om hur jag slutat med p-piller och "blir det barn så blir det..blaaa blaa".
Jag tror resonemanget går till ungefär så här i mitt huvud:
"vänta nu, han är kristen och går på gudstjänst.. *tänka tänka* kristen... präst? Måste berätta"

Hade liten fest här hemma igår. Det sjöngs singstar. Jag sjöng singstar.
Detta var ett förbannat litet steg för mänskligheten men ett sjujäkla steg för mig. Jag vet inte vad som hände, jag bara grabbade tag i micken och sjöng för kung och fosterland.

Jag sjunger mer eller mindre ALDRIG offentligt, har mimat mig igenom både dop och vigslar.
Fuck ass, det är allt jag kan säga.